Förstasidan.     Sugarwind's     Aktuellt.    Mina Hundar.    Valpar/Uppfödning.      Blogg.      Länkar.      Gästbok.

Sugarwind's Historia!

~ Ett liv med Brukshundar sedan 1984 ~

Kontakt

Susanna Skoglund
Långtoraby 47 Enköping

E-Mail: susannaskoglund@hotmail.com

Tel: 0171 - 44 24 76

-Hur har jag hamnat där jag är idag och varför Australian Shepherd.  Jag föddes 1977 och är uppvuxen med min tre år äldre bror och mina föräldrar i Lillkyrka ett litet samhälle utanför Enköping. När jag fyllde 2 år fick jag min första egna "hund" av min mormor. "Snobben" hette han och såg ut som snobben också. Honom släpade jag med mig överallt på flyg och båt. Han finns kvar i livet idag med, något sliten och lagad på sina ställen, men han är bäst ändå, min Snobben! Så kom då den stora dagen familjen skaffade hund, jag var sju år och så lycklig. En boxertik blev det, kallad "Chickan" eller Ringside's Lambiri. Hon levde som familjehund och deltog på en valputställning i sitt liv. Det var aldrig några problem med henne, hon gick lös och var lös på tomten utan grind, hon visste vart hon skulle stanna någonstans. All denna lydnad utan kurser och tidigare erfarenheter... "Chickan" blev nio och ett halvt år. Hon orkade helt plötsligt inte längre, hon la sig ner på promenaderna och vi förstog att något inte var som det skulle. På Ultuna upptäckte de att hennes hjärta vuxit och hon avlivades samma dag i början av januari -94. Det blev så tomt och allt hände så snabbt. Denna hemska dag. "Chickan" kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, hon var min första hund och fanns hos mig under en viktig tid i mitt liv. Aldrig mer hund sa min mamma, aldrig mer ville vi vara med om detta igen... Men jag ville ha en ny hund. Tjat och tjat. Jag letade bland raser och fann min hund, en Hovawart, svart med bruna tecken ville jag ha. Pappa var väl lättas att övertala. Mamma ville väl egentligen ha en boxer igen, men jag ville ha en hund med lite mera päls och lite mera hund. I april var vi på lilla stokk utställningen vid hofferingen och pratade med uppfödare, vi åkte även till Gävle på utställning och tittade och pratade. Vi hade nu bestämt oss. Så en kväll åkte vi till Degerfors och kennel Hofwaline's och tittade på 7 veckor gamla valpar och en tik var kvar att tinga.  Vi blev varnade att hoffen inte var en lätt ras och var tvungna att gå åtminstånde en valpkurs om vi ville ha valpen. 1 maj -94 åkte vi hem med vår nya hund "Rhaffa", Hofwaline's Dark Rhaffa. Jag började på valpkurs på brukshundklubben och sedan följde unghundskurs, appellkurs och bevakningskurs. Vi åkte på utställningar och lydnadstävlingar. Tack mina snälla föräldrar för att ni kört mig land och rike runt och tillbringat helgerna i kalla ridhus med mig och Rhaffa! Hundintresset var väckt!!! Men Rhaffa var ingen lätt hund. Vi kämpade hårt över ledarskapet och inget kunde få henne att vekna. På lydnadstävlingarna flippade hon ur och sprang runt och skällde och bet mig -Du kan inte ta mig! -Titta vad jag törs göra med min matte! Vi slutade tävla efter ett 1:a pris i lydnadsettan. Det gick inte längre. Det gick en tid och jag träffade Nina som undrade om vi inte skulle börja träna ihop. Det gjorde vi. Hon skulle ta ett sista 1:a pris i trean med sin blandras Devin och jag upptog kampen i ettan igen. Vi åkte till Västerås och tävlade. Jag vann med 182p och Nina vann trean också med 1:a pris! Lyckan var gjord och träningen fortsatte. Vi började även träna och tävla i agility och insåg att våra hundar var för stora och började bli gamla... Nina var först med att skaffa hund nummer två. Jag hade vid det här laget flyttat hemifrån då jag träffat Jyrki och flyttat ihop med honom. Så nu fick jag höra att Rhaffa var inte min hund utan mamma står faktiskt som ägare och hon skulle bo kvar i Lillkyrka, det tyckte väl jag med, men det blev svårt att träna henne. Så jag letade efter ny hund. Vad skulle jag ha för ras??? Inte en hoffe till tack, en räcker gott och väl. En lite mindre hund, till lydnad och agility. Så fann jag min ras, i boken... en Gos d'atura Catalá och var finner man en sån? Jag sökte på internet hittade sidor på finska och spanska. Såg att det fanns en svenskfödd kull och så en dag hittade jag svenska gosar. Jag träffade Veronica ägare till Loulou som hon planerade att para. Tiden gick så långsamt. Parningen ägde rum på nyårsafton -01 i Finland. I slutet av April fick jag ta hem min första alldeles egna hundvalp. En otroligt söt liten valp. Lotus skulle han heta det visste jag sedan länge. Han är döpt efter R.E.M s låt som heter just Lotus. Han var kryptochid när jag köpte honom, han hade ju kunnat få ner den andra kulan också, men det fick han aldrig. Så hela utställningsbiten missade vi... Men det är ju inte det viktigaste. Jag ville ju ha en lydnads och agilityhund först och främst. Vi körde på med träningen och när han vid 18 månaders ålder skulle hd-röntgas upptäcktes att han hade en alldeles för låg puls, så vi fick boka en ny tid för att göra ultraljud på hjärtat, en hemsk vecka följde med ovisshet om min Lotus hade ett hjärtfel. Det var inget hjärtfel... efter ultraljud, ekg och röntgen visade det sig att han hade kraftiga förträngningar i lungorna, kronisk bronkit. Något som kan ha uppkommit efter kennelhosta eller lunginflammation, vilket han hade ungeför ett år tidigare. Så Lotus sattes på medicinering och återbesök, ingen medicin, återbesök och medicinering igen och återbesök och återbesök under ett års tid. Bättre andningsljud men inte bra lite bättre puls men inte bra. Han kommer nog få leva med sin dåliga hjärtverksamhet och sin kroniska bronkit sa veterinären till slut. Livslång medicinering =doping=tävlingsförbjud. Jaha. Vi hade vid det här laget hunnit tagit Lp 1 och han var en väldigt lydig hund som gick lös och han var snart 2 år gammal. Så tanken på hund nr 2 började ta form. Så nu väcktes tankarna igen om en hund till. Jag måste ju få ha en hund att träna och tävla! Vikten på en bra hund var nu stor, jag kan ju inte ha hur många hundar som helst som bara ska gå hemma och skrota. Jag började söka bland hovawart, där visste jag ju vad som fanns efter 9 år med hoffe lär man sig vad man ska leta efter. Men jag fann inget riktigt intressant. Hittade två intressanta, briad kombinationer och en tervuren kombination som intresserade mig. Men valpningen låg långt fram i tiden... Så en dag i slutet på januari -03 satt jag och surfade runt på hundsidor och där fanns en kull valpar. Hmm de borde redan vara leveransklara, men jag mailade och beskrev mitt behov och undran om någon valp var otingad. En hanvalp var kvar och inget fel var det på honom heller förutom att han var en border collie... Jag som aldrig skulle skaffa mig en bc. Jag försökte hitta något fel, men föräldrarna hade bra Mh och inga Hd fel hittade jag någonstans och så såg de ut som jag tycker att en bc ska se ut också. Det gjorde heller inget att jag inte hade några egna får. Ja, jag får väl åka och titta och prata med uppfödarna då, tänkte jag. Men jag måste vara kritisk. Där var han, min hund, "Jillis" hette han och det sa bara klick och jag förstog att han var mitt öde. Jag hade ju redan ett namn åt min nästa hund så "Kapten Nemo" skulle han heta. Efter Sarah Brightmans låt Kapten Nemo, den här gången. Anna och Nalle, Nemos uppfödare förstog mitt behov och jag fick ta med mig Nemo hem samma dag i snöstormen. Jag tog beslutet att sluta Lotus medicinering bara för att jag själv ville se om jag märkte någon skillnad, Lotus hade ju varit så pigg. Jag märkte inte någon skillnad och då tänkte jag ju att för min skull behöver han ju inte ta någon medicin. Så åkte vi till veterinären igen. Lotus var frisk, pulsen var hög och inga dåliga andningsljud! Så då var det bara att beställa tid för HD/ED röntgen igen och svaret blev tråkigt, HD grad C, ja det kunde vi väl leva med. Men ED med måttliga pålagringar... Lotus har i alla fall inte visat på någon smärta än och vi hoppas det förblir så. Nemos röntgenutlåtande blev desto bättre, efter en lång veckas väntande på resultatet damp det ner i brevlådan. Jag vågade knappt titta. HD grad A och ED:UA, vilken känsla!!! Mina föräldrar har också skaffat hund nummer två. En flattik "Chilla" Hon är husses hund då min pappa just har slutat arbeta och har "all tid i världen" för hundarna. Jag har däremot inte kunnat låta bli att träna och tävla henne i lydnad och agility. Att min nästa hund skulle bli en tik bestämmde jag för länge sedan. Tanken på avel har väl alltid funnits någonstans inom mig och utan tik kan det ju vara svårt. Men vilken ras, det hade jag ingen aning om. Valet låg självklart bland vallhundsraserna, men kanske skulle jag ha en liten hund, tex sheltie, lockande var ju att få tävla i small eller medium klass i agilityn. Jag har ju också sneglat på den korthåriga pyreneiska vallhunden, face rase och deras läckra harlekin färg. Men i brist på dokumenterade fakta, såsom HD/ED, MH och andra arbetsprov så vågade jag inte chansa. Jag har ju tyvärr fått dåliga erfarenheter i udda raser via min Lotus. När jag tänkte efter vad jag vill kunna göra med min nästa hund som jag inte kan med mina nuvarande så var det då utställningsbiten. Så ställa ut och tävla lydand, agility, bruks och valla. Så var då önskemål också på en merle färgad hund. Jag valde Australian Shepherd och började leta efter en aussie som skulle kunna passa mig och mina önskemål. Det är nämligen inte alla aussies som faller mig på smaken...ganska få faktiskt. Dessutom skulle ju inte bara föräldrarna, utan även deras kullsyskon vara HD/ED fria. Att hitta en valp med förutsättningar inom alla mina hundsportområden var ju inte lika lätt än att bara leta efter en egenskap tex utställning eller vallning. Aussien är en ganska uppdelad ras, men än så länge finns det ett par allrounder kvar i rasen. Så hittade jag Polly som i sin beskrivning av ägaren var precis vad jag ville ha. Ja så var hon även parad med en snygg, välmeriterd hane. Så det var ju bara att hoppas på en eller många merle tikar att välja bland. Det blev ingen blue merle tik som jag önskat, blue merle blev det men bara hanar och nej tack inte en till! Så valet föll på en red merle tik vid namn Real Sugar Celtic. Ja kanske hade jag kunnat vänta med min tredje hund något år till men jag fick den där valplängtan och känslan på något bra igen så nu får pojkarna lämna lite plats åt min lilla prinsessa Tijah. Tijah - Mitt allt i världen. När  Tijah flyttade in flyttade Lotus ut... Lotus är inte den typen av hund som gillar att bo med flera hundar omkring sig. Han har för mycket vaktande i sig. Han vaktar mig, matskålen och alla prylar omkring sig. Så när han fick bo hos min bror och hans familj som ensamhund var lyckan gjord. 4 människor som bara brydde sig om honom. Ja han är bara inneboende, Nellie 12 år är överlycklig över att få ha en hund och har huvudansvaret över promenaderna och "träningen". Tijah blev allt jag önskat mig och vid 2,5 år ålder tituleras hon redan Lp I Lp II TJH(FM) SUCH KORAD, dessutom hade vi blivit uppflyttade i agilityklass 2 och lyckats tagit två 1:a pris i lydnadsklass 3. Röntgen visade HD: A och ED: ua. Även alla hennes syskon är friröntgade. I övrigt har hon varit helt frisk!! Hon är en hund som berör mig som ingen tidigare hund gjort. Jag bara älskar henne! Självklart är ju ingen hund perfekt men så här nära har inte jag varit tidigare. Så tanken på avel började ta form mera på allvar nu när jag faktiskt hade en hund att avla på. En kompis lockade med mig på Skks uppfödarutbildning och samtidigt började spånandet på ett kennelnamn. Parallellt med forskandet i aussierasen så har jag även gått in i shetland sheepdog världen. En ras som tilltalar mig, men jag vet inte riktigt vad jag skulle vilja använda den till. Leker med tanken på en utställningshund eller en galen agilityhund, tror det kan vara svårt att få dessa egenskaper i samma hund... Men titta kan man ju alltid. 2007 skulle Tijahs mamma Polly ha sin sista kull. Jag tror att många av de bitar som är svåra att finna som jag värdesätter på Tijah kan ha kommit från just henne. Självklart har hon flertalet goda egenskaper från pappa Minos också. Men varje gång jag träffat Polly så ser jag så mycket av Tijah i henne!. Jag är en sådan som alltid är på jakt efter bra hundar, leker med tanken på ny hund även om jag inte ska ha någon. Jakten på bra hanhundar pågår också ständigt. Detta är ju ett av mina största intressen. Polly skulle paras med TinTin, en halvbror till Tijahs pappa Minos, Tin Tin kommer från en kull där jag träffat och beundrar flertalet hundar från, kullens meriter talar också sitt tydliga språk. Dessa hundar skulle jag ju inte heller kunna använda till Tijah eftersom de är för nära släkt. Så en valp från denna kombination var ju "once in a lifetime" för mig. Sedan skulle jag ju kanske få möjligheten till en blue merle...   Så Älva flyttade in... Till en början ville jag ju ha något så likt min Tijah som möjligt. Men nu vet jag... Älva blir något helt annat... Mitt kennelnamn Sugarwind's blev godkänt den 1 juni -08 och den första kullen föddes 13 september -08. Tyvärr blev det inte riktigt som vi tänkt oss och en dag veckan innan midsommar-08 lyckades Älva bryta ryggen i en vild lek. Ett halvår av stillhet och Rehab följde för Älva, inte en lätt tid men just nu ser det ut som att vi lyckas ta oss ut på banan igen, något försenat men vi är otroligt glada över att vi klarade av denna process. Sugarwind's kull 1 är något att vara stålt över, jag hittade jätte fina hem till alla 8 valparna och innan 2 års ålder så hade allihopa tävlat sina hundar officiellt. Jag är övertygad om att föräldrarnas fina meriter lockade bra valpköpare då det annars kan vara svårt som ny kennel att få förtroende. Men många gånger handlar det inte om kennelnamn utan vad som går i avel. Ett gott tips kan vara att kolla hur många avkommor/kullar en kennel har och sedan jämföra med antalet meriter. Min tredje aussie blev min egenuppödda Sugarwind's Yedida, Pippi,(kull 2). Ja man är ju dum om man inte behåller något själv från något man verkligen tror på.   Känslan för detta med avel är väldigt blandad. Som tävlingsmänniska så vill jag ut och träna och tävla, avel tar mycket tid från detta och det utsätter ens avelshundar för livsfara. Men det är ju så otroligt spännade också. Att se sina valpar glädja sina nya ägare är något väldigt stort. Att få beröm för uppfödningen, ja, jag anser också att aussievärlden behöver uppfödare som är tävlingsinriktade också. För att behålla arbetskvalitén på hundarna. För nog tycker jag att efterfrågan är stor på en bra aussie och de finns de som väntar år på det rätta ska dyka upp.

 Susanna Skoglund